Från oktober 2010 till januari 2011 ställde jag ut på Östasiatiska museet. Min utställning bestod av femtio kinesiska hovdamer med bundna fötter. Den visades samtidigt som terrakottaarmén visades i bergrummet under museet.
Jag stod på Östasiatiska museet och tittade i en monter. Där fanns en överdådigt vacker sidendräkt och under den stod ett par skor, så små att jag trodde att de tillhörde ett mycket litet barn. Men så var det inte, de hade tillhört en vuxen kvinna som hade fått sina fötter bundna redan när hon var sex år. Jag skaffade böcker, letade på internet och läste den gripande och sorgliga berättelsen om hur det gick till.
När väl fotbindningen hade börjat var det slut med lekarna för flickornas del. Att gå var rena tortyren och det enda de kunde göra var att sitta hemma och brodera på sina skor. Sexton par hade en välbärgad flicka med sig som hemgift, fyra par för varje säsong.
Så satte jag igång att försöka ge de här kvinnorna gestalt, välmående hovdamer med pyttesmå fötter i vackra broderade skor. Det blev femtio små skulpturer och de ser alla glada och nöjda ut, men hur mådde de egentligen?
Om någon kinesisk kejsarinna hade haft en sådan armé hade den knappast varit till någon hjälp, de kunde ju inte vara vakter eller ge sig ut i strid. Skulle kvinnorna ta sig någonstans måste de bäras på tjänarnas rygg eller transporteras i bärstol.
Hur kunde man komma på idén att på ett så smärtsamt sätt förstöra flickornas fötter och medvetet göra dem handikappade för resten av livet? Den här sedvänjan levde kvar i Kina under närmare tusen år och upphörde inte förrän på 1940-talet.
© bilder: Ove Kaneberg och Erland Törngren
